Idag fyllde jag fickorna med torrfoder så det blev lite tyngre. Inledningsvis verkade han inte bry sig nämnvärt om den extra bördan - mest irriterad över att något sitter fast på ryggen. Så han ruskade på sig ideligen den första kvarten av promenaden. Sedan verkade han mer eller mindre ha accepterat den.
Succesivt avtog dragkraften och han lugnade ner stegen. Sista kilometern hem gick i (för mig) behaglig lunk-takt. Bilderna talar för sig själva. Först "A pain in the ass" - sedan "Visst är jag duktig".





Inga kommentarer:
Skicka en kommentar