Operation

Efter många års besvär med magont som kommer och går, fick jag slutligen en dom. Bukväggsbråck. Igår, 27 oktober, opererades jag på Aleris, Nacka Närsjukhus. Det blev en heldag på sjukhuset, men själva operationen gick fort. Operationssåret är inte alls stort, som ni kan ana av plåstret. Det var en titthålsoperation. Men det känns att det hänt en hel del där innanför.

All personal var jättegulliga och jag blev väl omhändertagen. Snälla söta mamma körde mig dit och gubben min hämtade mig efteråt.

På vägen hem var jag väldigt hungrig och eftersom det var middagstid så köpte vi med oss pizza hem. Det var jättegott. Kanske inte det första man tänker att man äter efter en operation, men det var då inga problem för mig. SLURP!

Jag hade inte så särskilt ont på em/kvällen, men tog ett par smärtstillande inför natten iaf.

Idag däremot (28 oktober) har jag haft desto mer ont. Jag och Mattias gick en promenad med Frisco via Konsum och Zoo. Mattias tog hand om Frisco då jag inte ville ha en "draghund" i näven. Han hjälpte även till att bära "köpekassarna" hem. Inte så väldigt tunga, men ändå. 

Trots att jag bara promenerade kände jag av magen väldigt. Jag fick mer ont och det höll i sig hela resten av dagen och kvällen. Jag har tagit smärtstillande så mycket som jag får, men har fortfarande ont. Nu blir det verkligen vila av. Hoppas det känns bättre i morgon.

Underbara dag

Vad är väl en dag i svampskogen...? Jo, alldeles underbar! I synnerhet när man får härligt soligt höstljummet väder med bästa storasyster Lena och älskvärda husdjuret Frisco som sällskap. Och så hittar man svamp, inte att förglömma. Det blev en del på vår "lilla" svamptur i skogen vid Lillsved.
Trots den relativt korta sträckan, knappt 4 km, så tog det 3,5 tim och terrängen var minst sagt kuperad. Det var ständigt upp på berg och ner i svackor om vartannat. Nivåskillnaden låg säkert på 35 meter. Jag njöt av varje sekund.
Och nu ska här rensas....fast den är ganska så renplockad från start, så det är snart gjort. Ska nog torka en del, så får resten förvällas och frysas in.

Underbara svenska natur

Jag vet att den här filmen kanske inte säger så mycket. Men att ha varit där och upplevt den fantastiska faunan är något helt magiskt. 

Och efter den fantastiska dagen med sol och klarblå himmel blev solnedgången en riktigt härlig upplevelse.

Torsbyfjärden, Värmdö
/ Gunilla

Med hjärtat i halsgropen

SöS bröströntgen. 

Sitter i väntrummet och vet inte vad jag ska förvänta mig. Lite tom i huvudet och lite spänd i magen. Gjorde mammografi för tre veckor sedan och fick svar/kallelse att de ville ta kompletterande bilder. 

Väl inne i rummet där nya bilder ska tas säger man att man sett något i vänster bröst och undrar om jag känt något. 

Men det har jag ju inte. Och plötsligt får jag lite högre puls. 

Ja, fast det behöver ju inte vara något allvarligt. Det kan lika gärna vara någon vätskefylld blåsa eller liknande, men det är ju därför man vill ta nya bilder....för att titta närmre. Doktorn ska dessutom göra ett ultraljud, och sedan så får vi höra vad hon säger.

Nu sitter jag och väntar på doktorn för att göra ultraljudet och det blir en pirrig väntan. Väntrummet fylls av fler kvinnor i olika åldrar. En kvinna som är betydligt yngre än mig har sin pojkvän/sambo med sig. De ser avslappnade och lugna ut. Kvinnan kallas in i ett rum och pojkvännen väntar kvar. En liten stund senare blir även pojkvännen inkallad i rummet, och jag hör sköterskan säga: -"Du behövs nog här inne i alla fall".
Jag har ju faktiskt ingen aning om vad just den här kvinnan skulle gå igenom. Det finns många olika anledningar till varför man kallats dit, men uppenbarligen var det tillräckligt skrämmande eller nedslående för att bemöta det själv. Jag var glad å kvinnans vägnar att hon hade pojkvännen med sig.

En stund senare blir jag själv inkallad till doktorn. Jag får lägga mig på en brits och doktorn undersöker med ultraljud. Jag kan själv se på skärmen det doktorn ser. Först förstår jag ingenting. Allt ser grumligt grått ut, men sedan dyker den upp. Den svarta fläcken som inte borde finnas där. Det var en cysta.
Hon sa det som om det vore den vanligaste saken i världen: -"Japp, där var den! Har du känt den, eller?"
Jag som fortfarande inte kunde förlika mig med ordet cysta, blev mållös för en stund, men sa sedan att jag inte känt något alls, och frågade hur stor den var. Den var 15 mm.
-"Jaha, så det har blivit din tur nu", tillade hon, och i samma mening så sa hon även att vi ska tömma den på en gång. Vad menar hon!!, tänkte jag. Min tur?? Tömma??? Ska de skära upp mig här och nu??
Men givetvis behövdes varken skalpell eller bedövning. Man använder en nål som man sticker in i bröstet och in i cystan och tömmer innehållet.
Det skulle gå enkelt och smärtfritt till. Endast ett litet stick så skulle allt vara klart. Men givetvis var det inte enkelt med mig. Det är det visst aldrig! På tredje försöket lyckades hon komma åt cystan och tömma den. Hon visade upp en gulaktig vätska och "friskförklarade" mig på samma gång.
På ett sätt lättad över att det gått så fort och lättsamt till, var jag fortfarande skärrad över att inom loppet av en timme hunnit till graven och tillbaka i mina tankar.

Nåväl. Doktorn har nu sagt att jag inte har någon cancer i bröstet, så då känner man sig ju lättad. Men så maler orden i huvudet...:  -"Jaha, så det har blivit din tur nu!"
Hon hade sagt att det kan vara så att jag hamnat i en "fas" där jag bildar cystor, och då kan det hända att någon eller flera av dem växer sig större och blir till knölar, som denna. I detta fall var  den helt ofarlig och kunde tömmas, men att jag ska kontakta läkare direkt om jag känner att det bildas fler knölar.

Så, nu sitter jag här, lite dämpad och fortfarande skärrad och öm i bröstet. Och då hade ju ändå allt gått bra. Jag blir kallad om 18 månader igen.
Jag undrar vad den unga kvinnan fick gå igenom, men som sagt; skönt att hon hade pojkvännen med sig!
/Gunilla

Lite skidsemester i antågande!

Så har då våren så sakteligen börjat dra igång här i Stockholmstrakten. I dagarna har regnet gjort en stadig entré och ser till så att grödor och annat får näring i jorden. Det blir vackert när det sedan får komma till sin blomning och grönska.
Snart åker jag till Sälen och åker lite skidor på förhoppningsvis vit och härlig snö. Trots att det är våren man längtar efter så ska det bli härlig att "klämma lite lagg" som det så käckt heter!
Jag får återkomma med rapport om hur det går (eller gått).

Ha det gött så hörs/ses vi snart!
SKISTAR SÄLEN

Ps det är okända personer på bilden. Bilden är hämtad från Skistars webbplats.

Äntligen lite VÅR i luften!

Bara en sån sak som att byta ut kängorna mot gympaskor!!! Det är vår det!!
Än har jag den tjocka täckjackan på mig, men det dröjer nog inte länge tills det är dags för något tunnare. Promenaderna är sköna, men nog får det gärna vara ännu lite soligare och ljusare på förkvällarna. Men det kommer!! Jag ser fram emot våren och sommaren. Det var länge sedan jag hade en sådan positiv syn på tiden framöver.

Om bara en månad ska vi till Sälen och fröjda oss i backarna. Frisco får rulla runt i snö, till hans stora förtjusning. Hoppas det blir soligt och fint så att man får lite färg på kinderna. Det kan behövas nu efter den långa gråa vintern.

På återseende!

 

TÅRAR AV .....

Tänk att ett vitt A4-papper med en unik text kan göra en sådan otrolig skillnad för en människa. Jag har sedan vi sålde bowlinghallen, hela tiden känt oro för min framtid. Visst, det kan man väl göra när som helst, och för vem som helst. Men min oro var kopplad till arbete, ekonomi och självkänsla.

Att sälja sitt företag utan att ha ett nytt arbete att säkra inkomsten med är naturligtvis en stor risk. Förtjänsten av försäljningen räcker ju inte för all framtid....inte långt alls faktiskt.
Jag var fast besluten att genast kasta mig in till arbetsmarknadens förfogande. Jag hade inte ens avslutat företaget när jag började arbeta inom hemtjänsten i Värmdö kommun. Det var ett fantastiskt jobb som jag skulle kunna tänka mig som ett alternativ, men kanske med möjlighet att förändra lite förstås.


Eftersom det var ett sommarvikariat och de inte kunde erbjuda tillräckligt mycket jobb till hösten sökte jag mig vidare in i barnomsorgen. Jag fick genast ett vikariat på knappt ett halvår, som sedan har förlängts med ett halvår i taget sedan september 2012.
Redan från dag ett kände jag en enorm längtan, glädje och spänning inför mina nya arbetsuppgifter. Jag fick ett så fint mottagande och kände mig så välkommen på alla sätt.


Jag försökte göra så pass gott intryck att jag skulle bli för värdefull för att göra sig av med. Jag stortrivs dessutom och vill inget hellre än att bli fast anställd. Och jag tror att jag är omtyckt av de flesta - det känns så i alla fall.

Så kom då det där vita A4-pappret, med den unika texten som gör skillnad på så många sätt.
AVSKEDAD.... ENTLEDIGAD.....UPPSAGD.....    .......eller anställningsform: TILLSVIDARE !!

På mitt papper stod det sistnämnda. Jag blev såååå glad. Helt varm i hela kroppen och kände en sån otrolig värme, lycka, kärlek och tacksamhet. För att inte också nämna lättnad!!



Man kan verkligen gråta av lycka. Tårarna är lika salta som annars, men "Glädjetårar smakar underbart"!

Tänk att en bit papper betyder så mycket!!

TACK och Kram !!
//GunillaTÅRAR

Den första dagen i resten av mitt liv

Så kom då äntligen den dagen som jag väntat på så länge. Dagen då jag kom iväg till gymmet och tränade. Jag har ju under en längre tid tänkt att jag verkligen skulle behöva, men det har av olika anledningar inte varit möjligt. Men NU äntligen.
Jag har blivit medlem på BODY JOY och i dag var jag där för första gången och fick en introduktion av en personlig tränare (PT). Jag förklarade min kroppssituation (ont i rygg och nacke) och mina önskemål och förhoppningar med träningen.
Jag har ingen ambition att gå ner i vikt, utan träningen är till för att stärka de svaga punkterna i min kropp som gör att jag har värk. Men jag vill även jobba upp flåset och få bättre kondition. Mitt närmsta mål är att jag ska vara smärtfri när sommaren kommer. Utöver det så är målet att upprätthålla ett sunt tränande som ger mig styrka och energi att klara vardagen med ett leende på läpparna.
Jag älskar min familj, vår hund, våra kaniner, min släkt, mitt jobb och min hobby (bowling), så då måste jag naturligtvis lära mig att älska min kropp.
Vi kan inte gå omkring och motarbeta varandra och ställa till med rackartyg som ingen tjänar något på, så nu har jag, främst för min egen skull men även för min omgivnings, kommit överens med min kropp om att vi ska kämpa oss ur den onda cirkeln och sluta upp som en gemensam vinnare!
Säkert kommer ni få ta del av både framgångar och motgångar under vägens lopp. Stötta mig gärna och kom med positiv peppning när den behövs, men utelämna all negativ kritik, för den har redan överdoserats.
Tack för att ni lyssnar!

Vi ses!
/Gunilla

HUNDLEK & TRÄNING ! ! !

Kurragömma!!
När jag kom hem från jobbet tog jag en promenad med Frisco. Vid ett särskilt ställe brukar han vilja springa iväg och göra lite "tjuv-rusningar", och idag fick han det! Vilken lycka!! Mörkret till trots så litade jag på min magkänsla att han skulle komma på inkallning. Jag passade på att leka en spontan kurragömma med honom. När han inte såg sprang jag och gömde mig bakom ett träd, eller buske. Sedan satt jag helt tyst och väntade på att han skulle sakna mig och leta upp mig.
Han var så duktig. Första gången fick jag lov att vissla pyttelite för att han skulle förstå att leken var igång, men sedan var det knappt att jag hann gömma mig förrän han satte kurs efter mig. Han älskar den här leken och känner sig sååå duktig när han hittat mig.
Leken varade bara i 5-10 min, men sedan var både han och jag nöjd, så vi traskade hemåt i duggregnet.

 Tittut matte - jag hittade dig!!
(Bilden är från ett annat tillfälle. Ikväll var det ju mörkt!)


Pust och pust och pust igen!!
Ikväll har jag faktiskt varit lite duktig i alla fall. Först 10 min cykling, sedan 10 min rodd och sedan 10 min boxning. Därefter lite magövningar och balansboll.

En högerkrok i farten!

Det smittade visst av sig, för ett tu tre så var både Mattias och Emelie igång de också. Kul med lite sällskap.

Efter all träning blir man ju lite sugen, så en banan och ett glas mjölk satt fint. Och som "toppen på moset" avslutade jag kvällen med en Doggy-Walk! 

Fast inte kan man tro att det ska bli minusgrader. Regnet piskade i ansiktet och det är fortfarande ganska varmt ute. Men men, det är ju inte helg än!

Ha de´, så hörs/syns vi snart igen!

/Gunilla

Slut på Jul-godis

Julen lider mot sitt slut....eller snarare så har den varit slut sedan annandagen. Eftersom snön uteblev så fick man aldrig den där "Christmas Spirit"-känslan.

Det måste vara mörkret, men jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Å andra sidan har man väl inte tagit så väl hand om sig heller. Man äter lite allt möjligt på just alla möjliga och omöjliga tider. Man lägger sig mitt i nätterna och sover till halva förmiddagen. Motionen sträcker sig så långt som till hundpromenaderna men inte mycket mer. Så, det är väl inte så konstigt att man är trött och känner sig som en riktigt trögflytande seg smörja? Det måste bli ändring på det nu!

Nåväl, ingen gör jobbet åt en - så bara att ta tag i sig själv och sätta igång. Ett bra sätt att må bättre är i alla fall att få i sig mer C-vitaminer, så ikväll blev det lite färskskuren frukt istället för godis!

Frukt är faktiskt VÄLDIGT gott!!

Sköt om en så länge så ses/hörs vi snart igen.

Kram Banan! ! !

/Gunilla

GOTT NYTT ÅR ! ! !

Första januari år tvåtusenfjorton! Undrar vad detta år har i sitt sköte? Det får ju framtiden utvisa. Jag ska försöka att inte oroa mig så mycket för sådant som jag ändå inte kan förutspå eller ens påverka. Och jag ska inte grubbla så mycket över sådant som redan har hänt. Jag kan ju ändå inte ändra på det. Jag ska leva mycket mera HÄR och NU!

Nyårsafton 31 december 2013 blev sista dagen jag skrev i min dagbok. Jag har lyckats skriva varje dag i ett helt år, dvs 365 dagar. Det är över förväntan för att komma från mig. Men ska sanningen fram så fick jag inte mersmak. Jag är nog ingen dagboksskrivare. Däremot ska jag försöka uppdatera bloggen betydligt oftare. Det här är inget nyårslöfte. Jag avger inte sådana. Men det blir ett ställe att skriva av sig vid behov, och berätta när något roligt händer. Eller sorgligt också för den delen.

Det blev i alla fall en lugn och skön nyårsafton här hemma. Emelie var på party ute i Boda och Mattias var här hemma med oss. Vi hade inga gäster, utan bara kopplade av med den lilla familjen. Frisco var helt fantastisk. Han sa inte ett pip och var hur lugn som helst. Han gick bara och lade sig, och låg där tills allt var över. Vid 01.30 gick jag en promenad med honom, och han brydde sig inte ett dugg över de enstaka eftersmällarna som ljöd på avstånd.

Då det inte var någon brakfest igår, så mådde jag alldeles utmärkt idag. Men vi låg länge. Gick inte upp förrän 10.45! Frisco fick en längre promenad lite senare än vanligt, men han var inte ledsen för det. Han kan ju inte klockan!!

Det enda som faktiskt gör mig en smula deppig är att det är barmark fortfarande. Jag vill ha SNÖ, och det vill minsann Frisco också! Det skulle göra susen för humöret, och för de mörka dagarna. Även om det har vänt och går mot ljusare tider, så ska vi snart ta ner all julbelysning och då blir det så där megamörkt och trist igen.

Låt oss hoppas att Kung Bore blåser sina vintervindar åt vårt håll, åtminstone Januari och Februari.

God fortsättning till er allihop, och hoppas 2014 blir ett underbart år!

/Gunilla