I måndags, 21 september, lämnade vår lilla kanin "Skorpan" jordelivet, endast 2 år gammal. Troligtvis var hon sjuk på något vis, fast vi inte hade märkt något. Det är så sorgligt. Vi köpte Sotis för 3 år sedan och tyckte efter första vintern att han var så ensam. Därför skaffade vi en liten tös till honom. Det var Skorpan det. De verkligen trivdes ihop. De var älskvärda. Man fick gosa och kela med dem, gå ut med i koppel m.m. De bets aldrig och var aldrig elaka.
I går skulle vi begrava Skorpan var det tänkt. Jag hade tänkt ut en fin plats, omsorgsfullt avskild och rofylld på behagligt gångavstånd hemifrån så att Emelie (och vi andra) kunde gå dit och minnas i bland. Det var en skogsglänta nära havsviken där vi bor. Men med en urusel spade och tokmycket rötter och stenar hade vi inte en chans att komma djupare än 5 cm.Och det duger ju inte åt en "kanin-grav". Vi har gjort en preparerad kista i väntan på att vi hittar en bättre plats. (Eller en MEGA-bra spade). Ljuset fortsätter att brinna hemma så länge. Tack alla för fina hälsningar och kramar. Det känns fint. Vi saknar Skorpan. Det gör Sotis också (den andra kaninen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar